Tunhemskören 1917 - slutet av 1950-talet
Artikel publicerad i jubileumsskriften i samband med Västra Tunhems Hembygdsförenings 60-årsjubileum 1996
Under sin nästan fyrtioåriga verksamhet hann Tunhemskören att bli välkänd i de här trakterna. Välkänd också i så måtto att det i stort sett var samma personer som sjöng under ”ständige ledaren” Karl Jonson – nyrekrytering förekom nästan inte. Att kören spelade en stor roll för uppkomsten av olika traditioner som idag ”bara finns här” kan kanske överraska en del läsare.
I min fars kvarlåtenskap finns en kasse med anteckningar, kort och tidningsklipp som handlade om Tunhemskören. Min far var kantor Karl Jonson. Han dog 1979. Kanske hade han tänkt skriva en liten minnesskrift om kören och körverksamheten som betytt så mycket för honom och bygden.
Uppmanad att i denna skrift berätta med hjälp av det sparade materialet vill jag göra ett försök. Jag kanske också skall nämna att jag själv blev medlem i kören 1951.
Det var på julfest i IOGT-logen vid Floget 1917 som Karl frågade några kamrater om de var intresserade av att bilda en sångkör, mest för att roa sig själva men även för att kunna framträda vid logemöten. Intresse fanns men för att bli tillräckligt många rekryterade man även utanför logen. Det blev 15 stycken som antecknade sig och man beslöt starta redan nästkommande vecka. Ja, därmed så var Tunhemskören bildad.
Den första sången man övade in var ”Lugn vilar sjön”. Eftersom alla var ovana, även körledaren, tog det tid innan den ”satt”. Körens första framträdande blev på julottan i Tunhems kyrka 1918, alltså efter cirka ett års verksamhet. Någon kyrkokör fanns det inte vid den här tiden, men Karl berättar att det vid sekelskiftet hade funnits en kör under kantor Karl Segelbergs ledning. Denna kör hade varit mycket uppskattad och saknaden efter den var stor.
Kören sjöng ”Herren av himlen är kommen”, en sång som kom att vara med under många julottor framöver. Församlingen uppskattade körens medverkan och man fick förfrågningar om man inte kunde bilda en kyrkokör, men för en del medlemmar var detta med kyrkokör ganska främmande och inte riktigt vad man tänkt sig. De flesta var dock intresserade och följde med i den nya kören som fick behålla namnet. Förslag fanns att man skulle ändra till Tunhems kyrkokör men så blev det inte. Orsaken var måhända att inte alla var lika engagerade i ”det kyrkliga”.
Med i de större sammanhangen
År 1924 anslöt sig kören till Västergötlands Körförbund och därmed även till Sveriges Körförbund. Detta fick stor betydelse. Nu kom man ut och fick kontakt med andra körer och fick medverka i större konserter. Man sjöng med i körer med upp till 100 sångare. Men man skulle snart få vara med i ännu större sammanhang. Det skulle i Stockholm år 1927 hållas en sångarfest och dit ämnade sig kören.
Jag låter körens krönikör Alma Andersson i Öna berätta om denna minnesvärda händelse:
”Det var i gladaste stämning och med förväntansfulla förhoppningar om en trevlig och angenäm resa som avfärden skedde. För många av oss var det första besöket i huvudstaden. Och nog infriades alla våra förhoppningar. Ja, nog var det ett högtidligt och minnesrikt tillfälle att få vara med och se dessa över 4000 sångare från olika delar av landet och även från Finland och Norge. Med fanor i spetsen och under musik tågande man in i Stadion där tvenne stora konserter hölls. Och nog var det gripande att höra denna jättekör, vilken uppgavs vara den största blandade kör som sjungit i Norden”.
Efter fyra dagar i huvudstaden då man hunnit se sig om och träffat många nya sångarvänner vände man hem igen många minnen rikare. Tre år senare deltog en del av kören i en sångarfest i anslutning till Stockholmsutställningen.
